men ärren de består! var det en vän som sa till mig. Det stämmer att sorgen lägger sig men saknaden finns kvar. Varför är de flesta så rädda för att tala om döden? det är ju en del av livet? Det är viktigt att prata när man har sorg och jag är en sådan person att jag uppskattar att mina vänner/grannar/valpköpare och alla som hört av sig, hör av sig! Och när det gäller hundar så anser jag att vi är skyldiga dem att ta dessa ibland oerhört smärtsamma beslut. Ellen kunde inte ha haft det särskilt kul? eftersom hon var rädd och osäker? Nu har hon det bättre, i hundhimlen.

Innan jag tog detta beslut hade jag anmält Ellen och mig till Agilitykurs. Jag har kört mycket Agility för ca 20 år sedan och tävlade även en del. När Ellen var borta tänkte jag först att jag skulle avboka kursen, men varför då? Jag har ju Elsa. Och så skulle "brorsan Börje" gå med Ellens syster Zaza.

Så fick det bli och vi var där första gången i måndagskväll. Det var en behändig liten grupp på 5 hundar storlek small/medium. 3 hundar är 1 år, en är 4 år och så "Ärtan" som är 7 år.....

När hon var ca 3 1/2 år provade jag på Agility med henne på Knivsta BK. Hon tyckte det var jättekul. Vi var väl där 4-6 ggr. Sedan har jag inte tränat Agility med henne. Men snacka om att det satt kvar! Hon som till att börja med aldrig har ett koppel på sig skulle ha det nu! hon hostade och höll på att kvävas för att hon drog så, hon hade så bråttom ner på planen. Vi skulle värma upp lite innan och det var som att stoppa en feferoni i -nivetvartdärbak- på henne *asg*. Vi skulle börja med 1 hinder. Hon hoppar med att fälla in alla fyra benen! och undrar sedan: va nu då? bara ett hinder? Var det hela banan eller????? *skrattar* Långa tunneln, tjoho vad det gick undan, jag hade fullt sjå att hinna till tunnelslutet för att belöna henne när hon kom ut... samt att jag har ett knä som låser sig ibland så jag höll på att snava flera ggr.

Men det tänkte jag inte bjuda på första gången. *ler*

Efter ett tag såg man på 1 åringarna att de blev trötta, men inte Ärtan! hon hade full speed hela tiden och var så otroligt förväntansfull. Ska jag sitta? stå? ligga? snurra? dansa? Jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Ett litet ord om ledarna också, Linda och Jessika, var supergulliga och duktiga. Det kanske var tack vare dem att det gick så bra?

Nu åker vi till Värmlandsskogarna i morgon bitti igen, och leker kennelflicka/bondkärring. Ska bli skönt med lite miljöombyte för jag ser Ellen hela tiden hemma i korgarna.

Nä, var inte rädda att tala om döden det dör man inte av! *ler* livet går vidare och Ellen har sin egen plats i mitt hjärta.

Här är min teckning av Ellen 5 månader.