mina pinnar. De är ju jämt glada. De vaknar på morgonen med att säga:

- jiiiiihhhhaaa en nyyyyyy dag! Vaaaaaad ska vi göra idaaaaaag?????

Jag är helt övertygad om att om de var människor skulle de säga så! Sedan är de glada vad man än gör hela dagen lång. Om vi (jag) ligger i soffan hela dagen eller är på klubben och tränar Agility eller är hos någon hundkompis och hälsar på eller ute i skogen och springer. De är ALLTID lika glada. Mimmi har en svans som inte går att stoppa när den väl sätter igång *ler*.

Sen finns det en pinne som jag inte kan låta bli att skratta åt när jag ser och det är Nikita som bor hos Åsa Svensson, den bilden gör mig bara sååååå glad.

Kolla själva, hur j-a galen får man se ut? Jo, huuuuuur galen som helst om man är en pinne. Pia är också en sån som skrattar och hon ser ju inte klok ut hon heller när hon busar.....

Pinnarna är verkligen lite mer MMMMMMMMM i livet.......

Synd att bilden är liten....

Tänkte på föregående inlägg om att jag inte tyckte om utställningsträning, det är inte därför jag har ont i benet/foten....Jag lovar.

Ett brustet muskelfäste i vaden orsakade total stillhet här hemma, åhhhh va tråkigt det har varit. Och inte går det att sova för jag vill ligga på sidan och vilken sida jag än valde gjorde det ont i benet....

Idag en vecka senare är jag betydligt bättre men nu gäller det att jag håller mig i skinnet för att det ska läka ordentligt och jag kan ställa i Österby om två veckor.

Om ytterligare två veckor ska jag till Avesta och ställa. Nu ska jag försiktigt börja gå ute, så det läker riktigt bra och inte kommer tillbaka!

Jag måste erkänna att det är inte min starka sida, jag vet inte varför? När jag är så duktig att puffa andra att träna, träna, träna och träna lite till. För en hund som uppför sig i ringen och kan visa upp sig snyggt har ju större chans att få en korrekt bedömning. Glömmer ALDRIG min absolut första utställning, 1974, Irländska Setterklubben, gruppen 4-6 månader! Längst ner på bedömningen står:

- rörelser går ej att bedöma.....

Nu har jag tre veckor till Österby där jag ska ställa Pia. När jag sätter upp henne på bordet krummar hon med ryggen och ser ut som om jag ska dräpa henne..... med glada tillrop försöker jag göra situationen positiv. Ja, men ser man på? Liten köttbulle gjorde susen, svansen kom upp och en gladare Pia på bordet.

I slutet av augusti är det Pinnespecial och SSPK:s utställning i Stockholm, då ska båda med.....

Träna träna träna träna.....och jag är visst uppfödare och kanske ska visa hur man bör göra???

Pia fotad av dottern Malin Golve mars -09 (6 mån)