Onsdagen den 20:e augusti fick min lilla Ellen somna in, och flög därmed vidare till hundhimlen.

Hemma hos den underbara veterinären Anna Ebenhard i Alunda somnade hon in lugnt och stilla tillsammans med min dotter Malin och mig. Glad och ovetandes hann hon med att äta lite kattmat i Annas kök. *ler* Hon var nytrimmad och fin och hade fått ett nytt halsband att ha på sig till det ”nya” stället. Ellen blev bara lite drygt 1 år.

Ellen var en osäker och rädd hund och har under hela sin uppväxt visat det med att nafsa/hugga i osäkra situationer. Särskilt mot barnbarnen men även mot mig. Under de sista veckorna har det varit lite allvarligare incidenter och då även mot vuxna. I söndags hade jag min årliga valpträff och det blev troligen för stressigt för Ellen. Utan förvarning eller provokation högg hon en av valpköparna som satt på huk i läppen.

Jag vågar/kan/vill inte riskera att något av mina tre barnbarn eller för den delen någon av mina vänner blir så illa bitna att det blir bestående ärr. Jag skulle aldrig förlåta mig själv! Barnen är ju på en lägre nivå och då ligger ansiktet illa till.

Är det här något nytt? Har hon börjat med det nu? Varför känner inte Ni till detta? Alla tyckte ju att Ellen var en så härligt glad tjej. Det här är inget man pratar om, helt enkelt! Jag har inte ens berättat allt som hänt för min dotter när lillan sovit här, för det är för känsligt och jag trodde hela tiden att jag skulle kunna få bukt med det. Men det kunde jag inte. Som tur är har inget allvarligt hänt! Sen har vi en annan aspekt och det är min uppfödning. Jag kan inte med gott samvete avla på en hund med den mentaliteten.

Så nu är Ellen i hundhimlen och där har hon det så bra! Där behöver hon inte vara rädd för något. Tack Ellen för det här året och ha det så bra bland alla kompisar. Mina gamla Irländska Settrar kommer säkert att ta hand om Dig.