Onsdagen den 20:e augusti fick min lilla Ellen somna in, och flög därmed vidare till hundhimlen.
Hemma hos den underbara veterinären Anna Ebenhard i Alunda somnade hon in lugnt och stilla tillsammans med min dotter Malin och mig. Glad och ovetandes hann hon med att äta lite kattmat i Annas kök. *ler* Hon var nytrimmad och fin och hade fått ett nytt halsband att ha på sig till det ”nya” stället. Ellen blev bara lite drygt 1 år.
Ellen var en osäker och rädd hund och har under hela sin uppväxt visat det med att nafsa/hugga i osäkra situationer. Särskilt mot barnbarnen men även mot mig. Under de sista veckorna har det varit lite allvarligare incidenter och då även mot vuxna. I söndags hade jag min årliga valpträff och det blev troligen för stressigt för Ellen. Utan förvarning eller provokation högg hon en av valpköparna som satt på huk i läppen.
Jag vågar/kan/vill inte riskera att något av mina tre barnbarn eller för den delen någon av mina vänner blir så illa bitna att det blir bestående ärr. Jag skulle aldrig förlåta mig själv! Barnen är ju på en lägre nivå och då ligger ansiktet illa till.
Är det här något nytt? Har hon börjat med det nu? Varför känner inte Ni till detta? Alla tyckte ju att Ellen var en så härligt glad tjej. Det här är inget man pratar om, helt enkelt! Jag har inte ens berättat allt som hänt för min dotter när lillan sovit här, för det är för känsligt och jag trodde hela tiden att jag skulle kunna få bukt med det. Men det kunde jag inte. Som tur är har inget allvarligt hänt! Sen har vi en annan aspekt och det är min uppfödning. Jag kan inte med gott samvete avla på en hund med den mentaliteten.
Så nu är Ellen i hundhimlen och där har hon det så bra! Där behöver hon inte vara rädd för något. Tack Ellen för det här året och ha det så bra bland alla kompisar. Mina gamla Irländska Settrar kommer säkert att ta hand om Dig.
Puss och kram från matte och mamma Elsa!
Katarina
21 augusti 2008 23:21
Såå sorgligt!!!
Det är med stor respekt och beundran jag framför min djupa be-klagan.
Att så osjälviskt och öppet dela med sig av ett sådant känsligt ämne är starkt.
Jag har en stark känsla av att man hellre tiger om en sådan här situation i vår bransch (rätta mig om jag har fel).
Tack för att du delar med dig Yvonne, det gör oss andra starkare och mer modiga att fatta dom svåra besluten. Öppenhet-en gör att man inte behöver vara ensam.
Varma kramar/Katarina med flock
Yvonne
22 augusti 2008 08:11
TACK!
Jag behöver många tröstande ord! Jag blundar och tänker att Ni är här och ger mig en kram.
puss puss
Maria o Snoddas
22 augusti 2008 16:15
vi tänker på dig, men du är en stark o modig kvinna som tog beslutet. Håller helt med föregående skrivare. Vi skickar tusen pussar o kramar till dig..
Sussie
22 augusti 2008 21:43
Mina tankar är hos dig Yvonne.
Det är så enormt starkt gjort att ta ett sådant här svårt beslut och dessutom gå ut med det! Men det är ju precis sån du är, raka puckar, inget "hymmel" och ett stort varmt hjärta.
Ett stort fång kramar från mig till dig!
Åsa
23 augusti 2008 17:43
Hej Yvonne! Jag beklagar verkligen, ett sådant beslut är aldrig lätt att fatta, men ack så viktigt. Jag tänker på dig. Kramar från oss
http://www.biralevi.se
Yvonne
25 augusti 2008 13:19
Hej,
Att behöva ta bort en ung hund är nog bland det värsta och svåraste som finns. Hoppas hon träffar Fransson i hundhimlen, han kommer att ta hand om henne som den snälle farbrorn han alltid var. Kramar i massor
Peter
29 augusti 2008 21:41
Vi kunde ha tagit hand om Ellen .Vi fixar dom flesta hundar att ta bort en 1 åring är inget bra beslut
Husse till Jack
Yvonne S
30 augusti 2008 09:11
Hej Peter!
Huruvida beslutet är bra eller dåligt får avgöras av var och en. För MIG var beslutet rätt men kanske inte det bästa. Att lämna vidare en hund med Ellens problematik var inget alternativ för mig. Tack i alla fall för att Jack har det bra hos Er, det tvivlar jag inte alls på.
Malin Hedén
1 september 2008 10:21
Till Peter!
Även om ditt inlägg inte var menat att vara oförskämt, så väckte det starka känslor hos mig.
OM mamma inte hade "fixat" Ellen, så hade JAG gjort det med mina kunskaper och erfarenheter. Det handlade inte om det den här gången.
Ellen visade redan från början upp en dålig mentalitet och utmärkte sig i valpkullen.
Hon var en rädd och osäker hund som såg det mesta som en hotbild. Hur mår en sådan hund? Är det värt att chansa? Hur många barn ska få sina ansikten/kroppar demolerade eller till och med få sätta livet till pga. människors dåliga omdömen? Om Ellen varit en stor hund, så hade min dotters ansikte varit förstört för resten av hennes liv. Kanske inte bara ansiktet? Tack gode gud för att Ellen "bara" var en dvärgschnauzer.
Ellen har bitit barn, hundar, valpar och en vuxen pga att hon inte klarar av att hantera stress.
Kanske hade hon fått det bättre hos någon annan? Jag tvivlar starkt! Vem vågar ta chansen?
Det är inte alltid så att det är hundägaren det är fel på. Många gånger , ja. I detta fall, NEJ! (Har haft tillräckligt med kurser för att våga påstå det).
Det finns alldeles för mycket bra hundar för att man ska utsätta sig för de dåliga.
Om detta varit ett beslut av bekvämlighet, så hade Ellen fått somna redan vid sex månader.
Fråga dig själv, hade DU utsatt DIN familj för något dylikt? Hur hade du känt om det varit DIN hund?
"Sometimes bliss is an ignorance"
Med vänlig hälsning/ Malin Hedén, dotter, mamma och hundägare
http://lillskogen.just.nu
Yvonne S
2 september 2008 22:04
Min Dotter!
Ja, vi har tampats med Ellen en längre tid Du och jag och insett allvaret. Tack för att Du följt mig och stöttat mig på den svåra resan. Nu har Ellen det bra, och även jag, som inte ständigt behöver övervaka henne när Ni mina kära barn och barnbarn är här!
puss och kram
Laila
12 oktober 2008 22:04
Vilken fin hund ! Om fler människor resonerade som du, skulle vi inte ha många "problemhundar" i Sverige. All respekt åt dig.
Bamsekramar !
http://martis.bloggagratis.se