Som ni förstår handlar INTE detta om mig *ler*.

Nej, detta inträffade på morgonpromenaden. Vi möter en "liten" tjej, ca 25-30 år, av asiatisk härkomst. Inget rasistiskt om detta nu utan bara för att ni ska se bilden framför Er. Där kan de se ut som 12 till de är 40? Hon går av stigen och ser helt panikslagen ut, jag tänker: Åhh, hon är givetvis rädd för hundar? Så jag tar in mina och ska gå förbi.... Då hör jag ett avgrundsvrål bakom henne.... från "det" hon har i kopplet. En STOR hund av brukshundsras, nådde henne till armhålorna typ. Han (antar att det är en hane) har munkorg och halti grimma.... hon hänger med hela sin tyngd (30 kg?) och försöker bemästra besten...

Jag kan säga att vi var väldigt glada att han hade munkorg...

Tänk vad fint en liten "pinne" passat denna söta tjej? Ibland förstår jag INTE hundvalet?

är något jag levt med i många år och äntligen lärt mig att accepter och att inte skämmas för. Det är lite som att vara förälder? en livsuppgift som inte alltid är lätt att hantera men finns där.

När det händer ens barn något blir man lika förtvivlad om de så är 4, 14, 24 eller 34 år. När de slår sig eller är sjuka, tonårsbekymmer, jobb, bostad, skaffa barn, droger?  Nu är de vuxna och gör sina egna val och får stå för konsekvenserna själva! Det är inte så enkelt, det är inte alltid som de förstår sitt eget bästa i sina val, (vem gör det?) eller att de överhuvud taget tänker på konsekvenser? Och mamma finns alltid där om det går åt h-e! Och när jag ser att de är på banan igen, kan jag luta mig tillbaka och då kommer den, depressionen, i olika intensitet varje gång.

Men nu är jag på väg upp ur "brunnen", igen. Symboliken är den känsla jag hade när jag hamnade i en djup depression och *PTSS* för många år sedan, att jag förtvivlat klamrade mig fast vid väggen i en brunn, om jag släppte taget skulle jag drunkna, och jag orkade inte ta mig upp? Vilken förtvivlan! Jag faller inte lika djupt nu för tiden tack vare bra mediciner och kuratorer, men är ändå där och hälsar på ibland... Och då måste jag lösa det själv och i det jobbet är jag alltid ensam, och inga vänner i världen med all sin välvilja och kärlek kan hjälpa mig under den processen! Men jag vet ju att ni finns där! Och det räcker!

En kommentar på mitt tidigare inlägg att en person kände sig "utpekad"? är tråkigt att läsa då mitt inlägg INTE var ämnat åt någon person! När jag blir deprimerad går jag "in i mig själv", och det är ALDRIG personligt mot någon!

Och en blogg är en blogg är en blogg.... ett resultat av MINA subjektiva funderingar. Take it or leave it?

Och säkert som amen i kyrkan kommer den tillbaka, depressionen, jag vet inte när eller hur eller varför.... Bara att gilla läget.... Take it or leave it?

Mooooaahhhh! Kanske man inte ska göra något idag då?

I går kväll bestämde jag att de små fröknarna: Prinsessan av Norge och Piapluttfismajan INTE ska få sova i min säng...

De lägger sig under täcket och så blir det varmt och de går "ut", efter en stund ska de under igen... och så håller det på. Och jag sover ännu sämre.

Så jag satte en hage av kompostgaller nedanför sängen med mysiga korgar. Först satt båda två och tokstirrade medan jag läste en stund.... Men jag släckte och höll tummarna. Ett par gånger har Prinsessan av Norge frågat: Snälla? men jag har nonchalerat henne och hon har somnat om. Så här får det bli!

Undrar om jag ska våga städa i dag? Eller.........

skulle va fint att ha! En som stryker mig över ryggen och tröstar. Och nu tror ni som följt mina inlägg på FB och här på Bloggen, att:

 -Åhh va skönt hon har fått "hjälp" av en vän....

Om ni visste vad fel ni har.... I nöden prövar man vännen.... j-a bullshit!

Det kanske är så för att jag ALDRIG varit en "kindpussare" blähh!! Kramar och/eller pussar jag någon när jag hälsar är det för att jag vill det och tycker om personen i fråga. INTE för att det ska "se snyggt ut" eller för att "hålla sig väl"!

Och det skulle ALDRIG falla mig in att fejka, stryka medhårs eller fjäska. Jag uppför mig när jag möter någon jag "inte tycker om" men så f----n heller att jag kramas och pussas. Kanske det är därför jag saknar en vän nu?

Kryptiskt? Ja, det är meningen......

Fortsättning följer......

att rinna över? Skulle jag mer än gärna velat stoppa! Men det går ju inte, livet har sina ups & downs, så är det bara. Och nu är det "översvämning" i hjärtat!

Vad är det då som tynger mig? Ja, det är flera saker och det är något jag inte vill/kan delge Er alla. Det är personligt och privat, och har inget med FB eller Er kära vänner att göra. Jag är en känslomänniska bakom min "fasad" jag tar in mer än jag ger sken av, jag är stark och duktig när jag är behövd, men en riktig mes och lipsill efteråt. Mes? nja säger de flesta av Er då, jo, mes i den bemärkelsen att jag har svårt att ropa på "räddningstjänsten" för min egen skull!

Det här har "lagrats" under ca ett års tid.... staplats och stuvats undan, flera olika händelser som varit känslomässigt jobbiga. Jag har varit tvungen att vara stark för att inte vi alla skulle braka igenom.... eller hade det gått ändå?

Ja, förmodligen...

Men nu är jag som jag är, och "kärringen mot strömmen" har simmat för länge i motvind och orkar inte mer, så jag tar timeout och ska försöka ta hand om MIG ett tag. DET blir inte lätt ska ni veta!

Ha de gott där ute och vi ses/hörs när jag repat mig! De här tre underbara barnbarnen ska få hjälpa mormor/farmor till nya tag! *älskar*

Så känns det nästan när man gör fynd på blocket! Idag har jag fyndat ett perfekt vitrinskåp i björk till matrummet. Dottern tog "crossbussen" och hämtade det och vips så var det på plats! Fantastiskt! Billigt vid snabb affär! Ja, det kan man säga: 200:-  Så nu har jag fått ett nytt vardagsrum, kök & matrum med tillbehör för totalt 2000:- För jag sålde mina gamla möbler för 3000:- Det NI!

Från i onsdags har jag haft lilla Siri här, Virvlans Granddaughter of Greta! En sån liten goding, hon är så vansinnigt söt. Och en sak till, HUR duktig är inte matte Maria på att trimma? Jag anser mig vara ganska duktig men här kan jag säga har jag svårt att mäta mig. Det är plockat perfekt! Det är Marias första dv.schnauzer

I morgon åker hon hem till Västerås igen.... och jag hälsar henne:

- Hjärtligt välkommen tillbaka!

Ha en riktigt skön helg och lycka till i Svenstavik ni alla som är där!

Så här såg natten ut hos mig:

Somnar 22.00

Vaknar 23.50 torr som en öken i halsen, hostar, dricker vatten och somnar om.

Vaknar 01.30 kissnödig...

Vaknar 02.10 täppt i näsan, går upp och tar nässpray, svettas som en bäver....

Vaknar 03.30 kissnödig, fryser som en hund...

Vaknar 05.00 ont i huvudet.... tar Alvedon...

Vaknar 06.30 kissnödig, går upp dricker kaffe och somnar i soffan...

Vaknar 09.00 tjock i halsen, täppt i näsan, ont i huvudet, sur och grinig....

Kanske inte läga att ringa mig idag?

till en av mina valpköpare som förlorade sin man i förra veckan....

Jag skrev om det på Facebook, men jag måste skriva en rad här också. De var här dagen innan och trimmade sin lilla hund, då hade husse åkt in akut på natten men ingen kunde väl tro att det skulle gå så fort? Men så klart, det går aldrig att förbereda sig för den "stunden". Hur skulle det gå till?  

Det är en ljuvligt rar liten familj med två flickor 9 & 12 år, husse blev ganska snart sämre när de just hämtat hem sin valp. Jag erbjöd givetvis att de skulle få backa sitt köp men mamman tyckte inte det och så fick det bli.

Den lilla valpen var till stor tröst/glädje för flickorna och kunde avleda det hemska som skedde med deras pappa! Vi vet alla vilken glädje ett husdjur kan ge och när de använder dem i vården för att lindra och hela finns det inget mer att tillägga.

Jag sänder en stor kram med mycket kärlek och omtanke till familjen. 

****************************