Jag har lite svårt att förstå varför det väcker så negativa känslor hos min omgivning att JAG vid 59 års ålder börjar se min om efter en man att dela vardag och söcken med? Jag är väl vuxen? Och som min pappa sa:

- Men Yvonne va roligt! det var på tiden! Du behöver en karl!

hahaha ja, men så är det och så känner jag nu.

* Jag har levt många år under "klacken" på barnens far....

* Jag har accepterat min situation under många år..... det blir en vana.

Men plötsligt kände jag mig redo........ att vidga mina vyer och hitta en trevlig man.... att gå på bio, teater, ut och äta, fika, resa, sitta i TV-soffan, promenader, diskussioner osv osv....

Så jag gick med på en Dejtingsajt!!!! Tänkte att jag börjar där!

De som känner min historia uppmuntrar mig, dock inte alla. Jag letar efter kvinnan i mig.... inte bara mamma, farmor/mormor! Att bli uppvaktad! Att få känna mig snygg! Att få känna mig sexig!

Det innebär INTE att jag kommer att sluta baka bullar, träffa mina barn & barnbarn eller ha min kennel. Däremot innebär det att jag kanske kommer att ha egna aktiviteter?  

Plötsligt ser jag mig om här hemma.... och tänker: hmmmm om en man kom in här NU?.... jag har inga mattor på golven. Det luktar kiss... det är 3 dv.pinscher i sängen på natten....

NEJ MIN TID ÄR NUUUU!!

Det börjar nästa lördag.... med första dejten... "B"...

******* To be continued *******

ps du som inte gillar det? FU** off..... ds