är något jag levt med i många år och äntligen lärt mig att accepter och att inte skämmas för. Det är lite som att vara förälder? en livsuppgift som inte alltid är lätt att hantera men finns där.

När det händer ens barn något blir man lika förtvivlad om de så är 4, 14, 24 eller 34 år. När de slår sig eller är sjuka, tonårsbekymmer, jobb, bostad, skaffa barn, droger?  Nu är de vuxna och gör sina egna val och får stå för konsekvenserna själva! Det är inte så enkelt, det är inte alltid som de förstår sitt eget bästa i sina val, (vem gör det?) eller att de överhuvud taget tänker på konsekvenser? Och mamma finns alltid där om det går åt h-e! Och när jag ser att de är på banan igen, kan jag luta mig tillbaka och då kommer den, depressionen, i olika intensitet varje gång.

Men nu är jag på väg upp ur "brunnen", igen. Symboliken är den känsla jag hade när jag hamnade i en djup depression och *PTSS* för många år sedan, att jag förtvivlat klamrade mig fast vid väggen i en brunn, om jag släppte taget skulle jag drunkna, och jag orkade inte ta mig upp? Vilken förtvivlan! Jag faller inte lika djupt nu för tiden tack vare bra mediciner och kuratorer, men är ändå där och hälsar på ibland... Och då måste jag lösa det själv och i det jobbet är jag alltid ensam, och inga vänner i världen med all sin välvilja och kärlek kan hjälpa mig under den processen! Men jag vet ju att ni finns där! Och det räcker!

En kommentar på mitt tidigare inlägg att en person kände sig "utpekad"? är tråkigt att läsa då mitt inlägg INTE var ämnat åt någon person! När jag blir deprimerad går jag "in i mig själv", och det är ALDRIG personligt mot någon!

Och en blogg är en blogg är en blogg.... ett resultat av MINA subjektiva funderingar. Take it or leave it?

Och säkert som amen i kyrkan kommer den tillbaka, depressionen, jag vet inte när eller hur eller varför.... Bara att gilla läget.... Take it or leave it?